Tabbouli - magdans och baklava

Det var en ljummen junikväll. Två hungriga biljardspelande flickor släpade benen efter sig i jakt på mat. Plockmat. Smårätter. Tapas. Meze. MEZE!

Var hittar man meze på Kungsholmen? Svar: Norra Agnegatan 39. The home of Tabbouli.

Tabbouli är en renodlad libanesisk restaurang med allt från röda väggar, stora kuddar och orientalisk musik till vindolmar, baklava och vattenpipa. När Marlene och jag dök upp vid 23-tiden möttes vi av en magdansös som skakade och rullade med kroppen i diverse omöjliga vinklar. Hon tog tag i gästerna och tvingade dem att delta. I hopp om att slippa undan kastade vi oss över menyn.

Svårt att välja? Ack, ja. Det ständiga problemet med fingermat är att veta hur mycket man ska beställa in. Vi gjorde en avvägning - det blev sex rätter sammanlagt.

Marinerade kycklingspett
Paprika- och valnötsröra
Vindolmar
Grillad halloumi
Sallad med rostat pitabröd
Spenatfyllda piroger

Vi åt. Och vi åt. Och vi åt. Maten tog inte slut. Men det är något magiskt med meze. Du kan äta dubbelt så mycket som i vanliga fall. Och det gjorde vi. Så maten tog slut. Och det var gott. Inte bara gott. Det var väldigt gott. Smakerna kompletterade varandra oavsett kombination.

Det finns alltid plats för efterrätt. Baklava för Marlene, hallon- och limesorbet för mig. Och dricka under kvällen var mineralvatten. Och vad gick hela kalaset på? 250 spänn/pers inklusive dricks. Det är bara att tacka och ta emot. Sällan har jag ätit så gott, blivit så väl bemött och kännt att Sverige helt plötsligt ligger x antal breddgrader söderut för 250 svenska penningar.

MEN

min kunskap är begränsad. Har jag varit på en libanesisk restaurang tidigare? Nej. Har jag utforskat Stockholms alla hörn i jakt på någon att jämföra med? Nej. I sinom tid.

Om alla libanesiska kök håller samma klass som Tabbouli vet jag var mina framtida matvanor ligger.

08-6502500 om du vill nå dem. Vattenpipa 135:-

Räkor kräkor

Hemkommen från Bergen med sjömat upp i halsen. Vad bjuder Sverige på? Räkor!

Torbjörn och Erika slog på stora trumman och köpte delikatesser från Hötorgshallen. Två olika typer av aioli, baguette, vitt vin, skagenröra och, icke att förglömma, färska räkor. Det dukades till fest!

Mamma tyckte att räkorna såg ynkliga ut. Hon drygade ut dem med Signums frysta räkor. Jag såg min chans; det ultimata räktestet. Vad är bäst; fryst eller färskt? Billigt eller dyrt? Kvantitet eller kvalitet? Svaret kom direkt - färskt/dyrt/kvalitet vann.

Jag ska vara rättvis, Signum = bra motståndare. Räkorna var både söta och salta men smaken var för framträdande och tog lätt över om andra tillbehör var inblandade. De var svampiga i konsistensen men gick fortfarande att äta. Helt okej räkor som passar till vardags, lämna dem i frysen om det är fest.

Hötorgshallens färskingar. Mild smak gjorde att de var lätta att kombinera med allt annat på bordet samtidigt som det gick att äta naturelles. Det märktes att de inte hade legat i -18 det senaste halvåret - bra tuggmotstånd utan att bli saggiga. Definitivt värda att plocka fram till levande ljus och Sweet Jazz Trio.

Alltså,

Signum; vardag
Färsking; fest
Prisuppgifter; tyvärr inga

Middagen i övrigt var trevlig. God skagenröra. Gott vin. Gott sällskap. Jag är nöjd.

Bergen - Escalón tapasbar

Du blir mätt men det är fett.

Jag har länge gått och fluktat på den lockande tapasbaren i närheten av min brors lya. Nu blev det tillslut läge att göra ett besök. Escalón är en liten tapasrestaurang med korrekt service. Tjejen som betjänade oss kunde allt och lotsade oss genom djungeln av plockmat. Det blev en skiftande beställning med allt från ostfylld svamp till vitlöksmarinerade blåmusslor. Åtta olika smårätter tog vi oss igenom. Tyvärr, jag är besviken. Det mesta lät bättre än det smakade. Blåmusslorna var ett undantag, de var kanongoda. Potatisklyftorna var helt okej, bollarna med jalapenos och ost likaså. Men resten, övriga fem. Trista och fantasilösa. Det hade varit bättre om kockarna vågade leka med kryddor och smaker. Jag skakar på huvudet.

Andreas var mer lättflirtad. Han tyckte att maten var "god, traditionell och gedigen", värd att lägga pengar på. Jag är beredd fundera på saken. Någon anledning måste det ändå finnas till att restaurangen nästan var fullsatt hela kvällen. Okej, miljön var mysig, det blir plus i kanten. Och maten var okej, ett litet plus. Jag antar att människor ger sig dit eftersom valmöjligheterna är enorma. Ungefär hundra alternativ att kombinera hur du vill. Någonstans måste guldkornen finnas, det kanske bara tar lång tid att hitta dem.

Jag är skeptisk. Escalón nådde inte upp till mina förväntningar, men lik förbannat tror jag att jag hamnar där igen. Jag som alla andra lever väl på hoppet om att hitta den rätta, trots att det bara gäller mat.

Om du ska dit så ligger restaurangen i ena hörnet vid Fløibanen. Escalón betyder förresten trappa.

Bergen - Lilla kaféturen

Då var det dags! Lilla kaféturen var just vad namnet syftar på; en liten liten tur, från kafé 1 till kafé 2.

Kafé 1: Återbesök - Dromedar Kaffebar

Eftersom både Andreas och jag var så lyriska efter vårt förra besök på Dromedaren kände vi att det var dags att skaffa mer kött på benen, eller möjligtvis dementera våra tidigare komplimanger.

Miljön var fortfarande densamma, musikvalet i högtalarna bestod av chillout house. En skillnad var dock att den tidigare livfulla guldfiskskålen nu var tom. Ett deprimerande inslag i den annars livfulla lokalen. Andreas fastnade för en av kaféets låneböcker vid namn "Coffee technology", en bibel för alla kaffefreaks. Jag är inte en av dem så jag höll mig till Dagbladet medan jag smuttade på en kopp Darjeeling-te (latte, 27 NOK). Beställningen utöver detta bestod av en espresso (stor, 26 NOK), brownie (28 spänn) och tonfiskmacka (23). Hugg in!

Analys att vänta? Brownien höll inte måttet alls. Den var god, den var saftig ända ut i kanterna, men den smakade gammalt eller ingenting. Som om den hade legat framme alldeles för länge och sedan sprejats med vatten för att behålla fukten. Den fick nobben. Det gick bättre för espresson och teet där ingen av oss hade något att invända, kanske inte heller något att höja till skyarna. Tonfiskmackan däremot, där kan vi prata om något som var värt pengarna.. En tjock bit bröd, fullkomligt översvämmad av tonfiskröra med tillhörande salladsblad, rödlök och tomatklyftor. Och den var god! Vårt enda klagomål var att mackan såg ut som en katt hade spytt upp pålägget.. men när ser tonfiskröra inte ut som den redan har passerat matsmältningskanalerna tjugo gånger?

Kattspya eller inte, servicen var bra och även om Gud inte jobbade idag hade dromedartjejen minst lika mycket charm. Helhetsuppfattningen efter visit nummer två ligger därför kvar på samma nivå som tidigare. Besök!

Kafé 2 - Det Lille Kaffekompaniet

Tjugotre minuter efter att vi hade lämnat Dromedarens trygga vrå stod vi utanför dörren till nästa ställe. Något helt nytt för oss, skrämmande, respektingivande. Nja, kanske inte. DLK ligger precis vid Fløibanen och har som mest 15 sittplatser. Innerväggarna består av en mur, hyllor med kaffe, te och diverse tillbehör till försäljning. I högtalarna spelas det norsk musik à la Kings of Convenience, Erland Øye, säkert även Magnet (dessa patrioter). Killen bakom disken gjorde sitt jobb med ännu större snits än på Dromedaren. När jag beställde min chailatte (30 NOK) fick jag följande frågor: Hur söt vill du ha den? Vill du ha honung i? Vill du har färsk ingefära? (svar: medium, ja, ja, tack så mycket) Tänk, bara på en riktigt seriös kaffe- och teservering ställer personalen sådana frågor. Det här bådade gott...

DLK är ett ställe där det inte spelar någon roll om det sitter två gäster i ett hörn eller om hela stället är knökfullt, stämningen blir gemytlig oavsett. Med travar av tidningar och böcker i en hylla (alla med kaffe- och teanknytning) och varsin kopp i hand hängav vi oss åt gemytligheten. Chailatten hade klass och den var STOR. Fullt glas, en timmes dricktid. Den varma äppelmusten som Andreas beställde var en ny erfarenhet. Tänk dig en stor kopp varm äppeldryck med grädde och kanel et voilà, eplemost (30 NOK)! Jag hade inte mycket att sätta emot vid den tidpunkten. Jo, en sak; fönsterborden var för höga, jag kände mig som en treåring vid en vuxenbar. Dagens i-landsproblem..

Senast 2002 vann Det Lille Kaffekompaniet priset Norges bästa kaffebar. Inte illa, säg? Kaféet strålar kvalitét och kunskap utan att förlora sin charm. Bergens bästa hittills i alla fall. Stilpoäng för toaletten, full av fotografier och texter.

Då var rundan klar. Två riktigt bra kaféer. Nu har jag bara de dåliga kvar. Ajdå!

DLK ligger på Nedre Fjellsmug 2, det står skyltar vid Fløibanen.

Norges minsta pubrunda

Min bror tycker att jag är konstig. Detsamma säger jag till honom.

Jag fick skäll idag. Pär tyckte att det var en skam att jag inte hade varit ute på krogen under min vistelse i Bergen. För att få slut på det hela gav vi oss ut. 17 maj, nationaldagen, 100-årsjubiléet av unionsupplösningen, massa folk i rörelse, fest och tutor och fyrverkeri. Jag förstod snabbt att mina fyra månader kvar till 20 skulle försvåra det hela men skam den som ger sig.. Vi begav oss till Café Opera, och nej, det är INTE samma sak som i Stockholm. CO här är ett studentställe, även om kundströmmen ikväll bestod av laxar 30+. Vi gick in, satte oss, beställde varsin öl, visade leg, fick en föreläsning om att det var 20 efter åtta på kvällen men han lät oss sitta kvar ändå, "för den här gången". Tacka och ta emot, betala 48 NOK som ölen kostade, drick och iaktta. Lokalen var rätt tråkig. Gav mer en känsla av att vara ett "gammal dam"-konditori än en studentpub. Det fanns för få soffor och sköna stolar och marmorbaren blev bara kitschig. Den enorma kammen på väggen är dock värd ett hedersomnämnande.

Beträffande ölen var den förvånansvärt god. Vi lyckades inte klura ut vilken sort det var men 48 norska riksdaler var den värd. Tyvärr blev det bara ett glas innan vi bestämde oss för att vandra vidare. Det var för lite folk och för mycket konstnärsgalleri för att uthärda en till. En annan kväll hade säkert förutsättningarna sett annorlunda ut så jag är beredd att ge stället några försök till.

Vägen till nästa pub tog sin lilla stund. Vi fastnade på dansgolvet till ett utomhusdisko, blev oense om var vi skulle gå och om det var öl eller kaffe vi borde fortsätta kvällen med. Ölen vann. Vi gick till en pub, vägrade släppa in oss (20), nästa pub samma sak, pub nummer tre - gissa resultatet. Inte förrän försök nummer fyra lönade sig. Det var en pub precis vid Bryggen, TMB tror jag att den kallades och den var invaderad av fulla russ (de som ska ta studenten i år). Lokalen var mörk och hade bara en våning med ett yttepytte dansgolv. Ölen vi beställde kostade 55 NOK och var inte lika god som den på CO. Utomhusborden var det enda som lockade. Tyvärr fick vi inte chansen att hamna under en värmelampa så lika mycket energi gick åt till att hålla mig varm som att titta på folk och utsikten. Överlag en rätt medioker upplevelse. Den dag jag fyller 20 hamnar TMB långt ner på min lista men det får duga fram till dess.

Det blev bara en öl där.. den sista för kvällen. Både Andreas och jag hade tröttnat på griniga dörrvakter och dyr alkohol så vi gick hem och drack te istället. Norges minsta pubrunda. Men nu kan Pär inte tjata längre och det är alltid en tröst.

Café Opera ligger till vänster om Nationalteatern, fråga vem som helst så hittar du dit.

TMB vill jag helst inte rekommendera, tyvärr så kommer du garanterat se det eftersom det ligger så centralt. Precis mitt emot fisketorget.

Bergen - Dromedar Kaffebar - 2005.05.15

Idag var det en regnig dag i Bergen. Ja, det var kanske inte oväntat. 250 regndagar om året har bergensarna. Några längre exkursioner var det inte att tänka på, däremot ett besök på det lokala akvariet med fiskar till höger och vänster. Inte mycket att tillägga. Hemvägen är den jag ska prata om..

Vi var trötta båda två, blodsockernivån låg nere i tårna (som jag f.ö. inte kände längre eftersom det var så kallt) och DÅ, helt plötsligt, uppenbarade sig himmelriket, den här gången i form av en kaffebar. Dromedar Kaffebar. Till det yttre inte mycket att hänga i juletreet. Såg ut som en vanligt trendigt, halvtråkigt fik. Men inredningen var mysig, ljusa väggar och inte överbelamrat med bord och stolar. Vi släpade oss fram till disken och där stod Gud, förklädd till en ung kille med Radiohead-tröja. Han tog emot våra beställningar med humor och värmande ord. Jag valde min sedvanliga chailatte (36 NOK) och Andreas spexade till det med en chokladkaffe med chili (38 NOK). Gud/Radioheadkillen visste vad han gjorde när han fixade i ordning det hela. Snabbt, säkert och framförallt snyggt! Inget spill, inget tjafs. Chailatten hälldes upp i ett stort glas och chili/chokladkaffet serverades i en designad kopp. Dessutom hade killen gjort blommönster i mjölkskummet. En kaffekonstnär helt enkelt.

Men smaken då? Till största glädje och belåtenhet. Den första "sippen" gav honung och kardemumma ner till fotknölarna och strax därefter kom ingefäran. Jag var imponerad över smakbalansen han hade lyckats åstadkomma. Den var inte för söt (jämför med Wayne's coffee, chailatten blir sliskig efter tre klunkar och sitter kvar i tänderna hela dagen), lagom stark och utan störande inslag av beskhet. Andreas chokladtjolahopp var lika bra den.. den smakade verkligen kaffe och choklad och även en o-kaffeperson som jag tyckte att den var god. Ännu bättre blev den när eftersmaken av chili brände på tungan. Mer passande dryck till en frusen person får du leta efter.

I Bergens nöjesguide hamnade Dromedar Kaffebar på femte plats över fik värda att besöka. Håller vi med? Ja.. När vi båda hade avslutat våra smaksensationer konstaterade vi att känseln hade återvänt till tårna, blodsockret var uppe på sin normala nivå och ett återbesök på Dromedar Kaffebar var oundvikligt. Ett visitkort senare och vi hittar tillbaka.

Strandgt. 81 (shoppinggata som går mellan Nordnes och torgallmenningen).

PS. Eloge till mjölkskummet. Låg kvar i koppen under hela uppdrickningen, tjockt och härligt.

Bergen - Fløyen - 2005.05.14

Jag åt en glass på ett fjäll. Det var en mjukglass med chokladtopping. Dessa norrmän, vad de hittar på. Toppingen bestod av chokladpulver, misstänkt likt Oboy. Det var inte fel, men det var för lite. Det är en frustrerande känsla när toppingen tar slut och du vet att nu är det bara vanilj, vanilj, vanilj ner till botten. Jag tyckte det var skamligt.

En annan sak gällande norsk topping; den deformerar glassen. Den söta lilla kassörskan hade ingen förståelse alls för att utsidan är halva nöjet med mat, hon körde brutalt ner glassen i pulverlådan, vred om och gav mig sedan en stor brun klump.. inget snirkligt konstverk här inte.

Men glassen i sig? Det var en god upplevelse. I Norge får glass inte kallas glass om den inte innehåller grädde. Vanlig norsk glass motsvarar alltså svensk gräddglass. Och beställer du norsk gräddglass skulle du få svensk gräddgräddglass (om det nu finns något sådant). Hur som haver så innehöll min softis definitivt grädde och visst gjorde det skillnad. Bättre konsistens, bättre smak, bättre hållbarhet. Därför slår jag ett slag för norsk glass... Går du förbi en kiosk som säljer GB och Diplom-Is, välj Diplom-Is.

En fundering: Glass heter is, gräddglass heter fløteis, mjukglass heter softis. Men vad heter isglass? Isis?

PS. Glassen kostade 24 spänn, detta dyra land.

Dags för mat

bene vesci = äta gott

Grundtanken med hela bloggen. Håll till godo